Postat den: 2013-05-20 @ 14:54:00 | Allmänt | Kommentarer (0)

En av de svåraste sakerna jag varit med om har varit att lämna hästarna åt sidan. Jag var så säker på mitt val. Det gick så fort, och kändes som den enda lösningen jag hade.  Kanske tog jag ett för tidigt val. Ett förtidigt beslut. Som fortfarande sårar. Men om man inte vågar göra misstag, lär man sig inget av sina misstag. 

Visst att låta hästarna vara lät som en bra lösning, för jag visste varken ut eller in. Visste inte vad jag ville och hade tröttnat..Men att de skulle bli såhär svårt hade jag ingen aning om. Jag har gråtit mig till sömns flera dagar i veckan för att jag var helt maktlös, jag hade ingetting att säga till om med boss längre. Allt låg i min lillasysters händer. allt. 

Och inte nog med det. All utveckling som boss ochh jag lyckades med under ett år. Från inhoppning till tävling på 1 m. Han var så begåvad och duktig, och jag skäms. Jag övergav ponnyn som skulle kunnat gå genom eld för mig. Men jag gjorde inte detsamma. Jag lät han stå i vintras. med den kapaciteten han hade, men sen tog jag beslutet att ge han till syrran som iaf rider alla dagar i veckan. Jag skötte han inte i slutet och jag mår så dåligt över det.
Men utvecklingen som jag gjorde med boss kan ingen ta ifrån mig. JAG lärde han hoppa, JAG lärde han hitta avstånd, JAG lärde han byta gallop. Med hjälp av en mycket erfaren och duktig tränare självklart. utan tränaren jag har haft, hade jag inte kommit så långt. Aldrig. 

Så när cajsa kommer in på banan i en stilbedömning och ligger 1:a ett långt tag och sjunker sen ner till 2:a och sen går in på banan är jag stolt. Stolt över att jag ändå, trots tårar och smärta från mig själv, tog det modiga beslutet att ge det finaste jag hade till min lilla syster. Så när hon stod där och fick rosetten, kände jag mig så glad. utan min hjälp skulle boss inte stått där, och cajsa, som är så ung och duktig. Utan henne skulle boss inte heller stått där. Så när jag hade hoppat klart min 90 bana på boss för första gången på över ett halv år och kom ut felfri. Grät jag, över hur mke jag saknade han, och hur mycket han ställer upp för sin ryttare. Hoppar för långt ifrån, för nära och vilka hinder som helst. 

Cajsa äger en 100 tusen kronors ponny. Och hon tar väl hand om Boss. Jag får fundera vidare på vad jag vill göra. En sak är säker. Jag saknar det. SÅ jävla mke, Hur kunde jag ens ge upp de.